Jag läste på en blogg att en hund hade gått bort. Ens egen sorg över dem man mist (alla har ju en speciell vrå i ens hjärta) bubblar ju upp igen såklart. Dum som man är går man in på sin minnessida på hemsan och minns... Allt man varit med om och hur svårt det var att ta farväl de gånger man hann.

Hur man fortfarande ser dem för sin inre ögonvrå...

Vår älsta griffon gick bort för drygt ett år sedan. Hon levde ett långt liv och blev över 14 år gammal, frisk och sund till hon dog...

Hon hade privilegiet att sova i köket varje natt den sista tiden.

Man var så van att hon kom viftandes på sin lilla svansstump när man kom ner i köket på mornarna att man tycker sig se henne ibland fast man vet att hon inte finns där.

Hon var mitt lilla murmeldjur och jag saknar henne fortfarande så det gör ont!

Men arvet efter henne lever kvar i hennes barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn...

Värre är det om man nu ska vara nostalgisk att det finns inget kvar efter vår första cavalier tik som dog drygt 11 år gammal...

Hon var hälsan själv men linjen i sig höll inte hälsomässigt....

Foto nedan på min älskade Rocbee Whisky Bourbon

Slutligen; Det är så sant som det är sagt "Har du en gång tagit en hund i huset har du också bjudit in sorgen"